Vi människor är beroende av olika saker. En del är beroende av tobak, ciggaretter, snus eller andra tobakssorter. Jag snusar och jag är beroende utav det. Jag har även rökt i mina yngre dagar och var även beroende av det. Men man kan även vara beroende av olika prylar som man äger.


Mobiltelefoner till exempel. Jag skulle inte klara mig långa stunden utan min Samsung Touchwiz. Det är något som jag helt enkelt måste ha med mig när jag ska iväg på något. Även om jag bara sitter hemma så är det viktigt för mig att ha mobilen liggandes väldigt nära.


Min plattång (inte den på bilden) är också en pryl som jag är beroende utav. Jag avskyr mitt krulliga hår som formar sig efter att jag duschat. Utan plattången skulle jag bli tokig och förmodligen skulle jag inte vilja vistas ute bland folk i en krullig frisyr.

Vad är du beroende av? Dela med dig av ditt beroende!

Inte ett ljud. Tystnaden ekar i mitt huvud. Den tuggar på mitt samvete. Den hugger stora sår i mitt hjärta. Det var den första dagen på nästan två år, där varken samtal eller sms, korsade mobilnätet och landade i min Samsung. Det var första dagen på nästan två år, där varken du eller jag, hör av oss till varandra.

Jag har fortfarande svårt att förstå vad det är som har hänt. Men det är ju fortfarande ganska nytt. Färskt.

Har en del plugg som man skulle ha tagit tag i. Men just nu infinner sig helt enkelt inte motivationen. Söker jobb gör jag också. Vill så gärna börja arbete. Det går inte att fortsätta ha det såhär.

Förändring. Det är ett ord med både en positiv och negativ benämning. Man kan förändras till något bra eller till något dåligt. Men det viktigaste är ändå att allt kan förändras.

Jag har förändrats och förbättrats som människa. Jag har lärt av mina misstag och tagit med mig det vidare i livet. Man kan alltid prata om misstag. Även den bästa begår misstag. Även de enklaste kan se mycket allvarliga ut. Men ett misstag är alltid ett misstag och ett misstag är något som man inte hade räknat med att skulle hända.

Känns som om jag tappade den röda tråden någonstans!

Det jag vill säga är att ingenting är statiskt. Allt kan förändras. Sen är det upp till var och en att ta reda på vad det är som har förändrats.

Från och med idag, tänker jag sluta med allt som orsakat den tuffaste tiden i mitt liv. Jag har förändrats - till något mycket bättre - och hoppas att någon kommer att lägga märke till det framöver!

Okej! Jag ska seriöst försöka lägga ner alla försök att övertala mitt livs kärlek att bli tillsammans med mig igen. Det fungerar ändå inte. Jag har försökt alldeles för mycket och nu är jag rädd att hon aldrig kommer att höra av sig igen. Hon måste ha tröttnat på alla mina sms, samtal och alla dumma försök att nå henne. Nu får jag bita ihop och skärpa mig!

Hon vet att jag älskar henne och hon vet att jag alltid kommer att hålla dörren öppen för henne. Hon vet att jag alltid kommer finnas där för henne och att jag aldrig kommer att kunna släppa taget om henne helt.

För mig är du evig kärlek!

Framöver så kommer det bli annan läsning än mina kärleksbekymmer!

Nu får det fan i mig vara nog. Vad har jag någonsin gjort som förtjänar det här? Jag har alltid varit ärlig, trogen och stått upp vid din sida. Jag har alltid försökt trösta dig när du har varit ledsen. Jag har alltid älskat dig med hela mitt hjärta och skyddat dig med mitt liv. Jag har alltid försökt stöttat dig och hjälpt dig med det du inte klarat av. Jag har varit en förbannat bra pojkvän, rakt igenom.

Du har alltid sagt, före samt efter att du lämnat mig, att jag alltid kunde höra av mig, ringa och komma på besök om det var något. Du ville vara min vän.

Alla har vi våra brister. Mina brister var tyvärr det som fick dig att lämna mig. Men oavsett hur hårt jag har försökt visa att jag har förändrats så har du nekat mig tillgången till ditt hjärta. Du har spärrat in dig själv i ett skal. Där har du gömt dig och blockat alla möjliga vägar att nå dig. Nu är det över. Jag tänker inte fortsätta kämpa för något som ändå inte vill ha mig. Jag måste försöka glömma, gå vidare och testa andra vägar. Oavsett hur ont det gör och hur rädd jag än är, så måste jag göra det.

Om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Du kan sluta höra av dig om du vill, men det förändrar inget. Min kärlek till dig är allt annat än kärlek. Det är mer än så. Jag skulle kunna dö för att göra dig lycklig.

Till sist vill jag bara säga att jag tänker inte höra av mig fören du är reda att prata med mig. Du är inte dig själv längre och du behöver nog en del tid för att hitta dig själv igen.

Nu släpper jag kopplet. Spring, lek, busa och ha kul. Du är fri.

Då har jag kommit hem igen. Jag har varit i byn där jag växte upp under helgen, den jag lämnade för mitt livs kärlek, för att bo ihop med henne. Har umgåtts med min käre bror. Idag innan jag åkte hem igen så dök även min äldsta syster upp. Vi satt och pratade i nästan två timmar om sånt som har bekymmrat oss, gav varandra några goda råd och skrattade lite tillsammans.

Det är viktigt att prata om det man har på sitt hjärta, men tyvärr så fungerade inte det den här gången.

Det släpper inte.
Det vill inte ge sig av.

Mitt huvud kan inte låta bli att tänka. Jag tänker, tänker och tänker hela jävla tiden. Det finns så mycket som jag kunde gjort men som jag inte ens får chansen att visa.

Smärtan i mitt bröst vägrar upphöra. Bultandet är mer normalt men den stickande känslan som indikerar att det saknas något är outhärdlig. Mitt hjärta pumpar inte längre blod. Taggtråd, småspik och nålar cirkulerar i mitt system. Det skär, river och punkterar mina inre organ. Min kropp smärtar. Smärtan är svår att hantera. Man ligger sömnlös om nätterna. Man mår dåligt på dagarna. Man gråter. Man drömmer och hoppas att smärtan skall avta.

Det här är det svåraste jag upplevt i mitt liv.

Jag klandrar mig själv och jag ångrar mina misstag. Nu får jag stå ut med smärtan. Jag får stå ut med mitt illamående. Och jag får stå ut med mina tårar.

Jag saknar dig.

Och jag älskar dig ännu mer!

Det var fel. Ju mer jag tänker på det ju mer förstår jag att det var fel. Jag borde inte åkt dit. Men jag trodde att du var ensam. När besvikelsen nådde min bröstkorg så kom tårarna.

Jag kände mig som en köttbit.

Aldrig hade jag föreställt mig hur du skulle kunna trycka ner mig och sedan skicka hem mig med;
- Jag vill i alla fall att du ska åka nu, sa du i telefonen.

Jag trodde aldrig att du skulle klara av att stycka mitt hjärta. Skära det i bitar och lägga det i en skål för att sakta ruttna. Du skadade mig. Du gjorde mig illa. Du fick mig att må så dåligt.

Trots den smärta du så generöst har skänkt till min kropp, så kan jag inte vara arg. Jag är lika förlåtande ändå. Om det är rätt eller fel, det vet jag inte, men om sanningen ska fram så skiter jag i vilket. Du är mitt livs kärlek, och det spelar inte roll hur många gånger du sårar mig, gör mig ledsen, dansar och leker med mitt hjärta. Jag kommer alltid att vara lika förlåtande.

Jag vill bara passa på att hylla en av mina största skriftliga förebilder, Marcus Birro. Han må ha haft ett helvete som yngre och det han har fått gå igenom är mer än vad många andra har fått gjort. Nu har han äntligen (trots att det var ett tag sen nu) fått ett barn, efter många om och men. Det här brevet skrev han i sin blogg några veckor innan hans första barn föddes. Jag tycker det är så otroligt vackert.



Jag hoppas att det går att läsa!

Det är inte längre som när man gick i skolan, när man träffade sina vänner och människor som bryr sig om en, varje dag. Nu för tiden känns det jävligt avslaget. Som en åtstramad munkorg runt huvudet. Som kalla stelna fingrar. Man känner lite obehag när man tänker på hur många utav världens mänsklighet som måste klara sig på egen hand. Helt på egen hand. Normala dagar så finns det ingen hjälp att få. Och om man nu skulle få hjälp så handlar det om gamla klychsor som inte alls hjälper.

Men är det meningen att man skall känna sig ensam? Trots att jorden är överbefolkad och på god väg att explodera och smälta innifrån, så måste människan spendera sina dagar på egen hand. Vissa har ju givetvis lyckan att få spendera dagens timmar med någon annan, vänner eller familjen.
Det är väl bara att lyfta på hatten och önska dem lycka till och hoppas att man själv får uppleva det igen.



Ta vara på varandra!

Så som jag ser ut idag kan jag inte se ut i fortsättningen. Att man tänker på sitt yttre är viktigt för vissa, inte alls för andra. Men för mig är det viktigt, även om det har hänt att man gått i mjukisbyxor på en eller annan fest. Och "mjukisar" är inte den mest attraktiva klädseln att bära. Men det är ju så skönt!

Nu är det ju givetvis inte mig själv jag pratar om utan bloggen. Ska försöka jobba fram en fin design framöver. Men alla koder som man måste kunna är en konst att lära sig.. Vi får se hur det slutar!

Idag har jag dessutom fått rådet om att röra på mig. Umeå eller Göteborg för att studera till journalist. Nja, jag vet inte. I nuläget känns det en aning magstarkt för mig. Samtidigt skall ni veta att jag beudrar er som verkligen satsar och flyttar till huvudstaden, Göteborg eller var det nu än bär av. Här på orten är vi ensamvargar som gärna stannar innanför sina egna väggar. En del av oss vågar dock ta steget utanför dörren för att se världen (inte för att den har speciellt mycket att bjuda på). Det är starkt, modigt och beundransvärt!



Vi hörs senare!

Vad spelar det för roll vad jag skriver om egentligen? Mitt skrivande handlar först och främst om känslor, egna erfarenheter, upplevelser, drömmar etcetera. Det ni läser kommer rakt från mitt hjärta. Bra va?

Någon av er som tittat på handbollen idag?

Herregud, Sverige! Det är inte som på gamla dagar, det är en sak som är säker!

Det snöar så fruktansvärt mycket ute. Bättre det än den stränga kyla som man har fått uppleva på sistone, men någon måtta får det vara på snöfallet också. Tittar på Kvällsöppet med Ekdal och lyssnar på den så otroligt upprörande vargdebatten. Det är helt sinnessjukt vad folk blir upprörda. Vart jag står i den frågan tänker jag inte tala om. Att jag bor i skogen räcker gott och väl som svar!

Ha det gott!

Vad spelar det för roll vad jag skriver om egentligen? Mitt skrivande handlar först och främst om känslor, egna erfarenheter, upplevelser, drömmar etcetera. Det ni läser kommer rakt från mitt hjärta. Bra va?

Någon av er som tittat på handbollen idag?

Herregud, Sverige! Det är inte som på gamla dagar, det är en sak som är säker!

Det snöar så fruktansvärt mycket ute. Bättre det än den stränga kyla som man har fått uppleva på sistone, men någon måtta får det vara på snöfallet också. Tittar på Kvällsöppet med Ekdal och lyssnar på den så otroligt upprörande vargdebatten. Det är helt sinnessjukt vad folk blir upprörda. Vart jag står i den frågan tänker jag inte tala om. Att jag bor i skogen räcker gott och väl som svar!

Ha det gott!

SanningsBarometern är väl kanske inte den mest modeinriktade bloggen så här långt och det lär den nog aldrig bli det heller. Några bilder på hur jag klär mig, vad jag inhandlar för nya plagg etc etc, lär nog inte heller förekomma på den här bloggen. Men vad gillar ni då att läsa om? Finns det något i skrift som kan bli väldigt attraktivt för en läsare?

Har du några idéer?

Jaha, då var det snart mörkt utomhus igen. Börjar trötta på vintern nu. Mörkret är så demprimerande. Kylan likaså. Vart är du underbara vår? Var hälsad varma sommaren. Vi längtar efter dig nu.

Modig, min hund, ligger ner och leker med sin mat. Han liksom slår med tassen efter den lilla torrfoder-biten. Ganska roligt att titta på. Man undrar ju vad som är roligt med det egentligen. Annars så har han varit en riktig slappis idag. Därför tänkte jag, så fort jag skrivit klart här, ta mig en promenad med vovven i snöyran. Husse har inte varit den bästa på att promenera och måste därför skärpa sig med det. En understimulerad hund är inte alltid lika roligt.

Visst är han en goding?

 

Att kunna ragga upp en tjej är en konst som alla män önskar att man behärskade. Det är inte många män som klarar av det. Jeremy Soul, kan vara lösningen. Aftonbladet.se hade ett inslag om Jeremy Soul för några dagar sedan där han, mitt på ljusa dagen, raggar upp åtminstone en tjej. Den första han försökte med hade tyvärr lite bråttom till jobbet. Givetvis kan inslaget vara ett skådespeleri, men jag tror faktiskt att det inte är så svårt att få kontakt med en tjej så länge man gör det på rätt sätt. Men vad är då rätt sätt?

Ja, jag har då ingen aning. Fråga Jeremy Soul. En dag med honom och du får betala mellan sju tusen och 21 tusen kronor. Tror egentligen att det handlar om att våga. Att inte vara så förbannat blyg och att kunna acceptera ett Nej, tack! Lite intressant är det.

"Snön yr riktigt ordentligt utanför mitt fönster. Trafiken brummar på efter riksvägen. Högtalaren spelar ljuvlig musik. Och här sitter jag och skriver. Har ingen aning om vad som händer med mig själv just nu. Jag letar och letar men jag finner inte vägen upp ur gropen. Det är fortfarande väldigt mörkt och kallt. Ensamheten sprider sig under min grönblåa filt. Vart tog lyckan vägen? Försvann den lika snabbt som den just förbipasserande bilisten?! Det enda man frågar sig nu är; Varför händer detta just mig?

Det är sant. Det är inte så himla häftigt att försöka när orken och lusten absorberat i min tröja. Modet att göra något åt eländet infinner sig inte. Allt är svart. Bortblåst. Verkligheten grinar mig illa för tillfället. Nu finns där inget mer att göra. Bara hoppas... Hoppas... Hoppas!"

En liten text som bara ploppade upp i mitt huvud. Gillar att skriva om det som faller mig på tanken. Nu har ju dock texten tagit en del virke från mina känslor, men vad gör det?! Det är ändå väldigt kul att få tangentera ner på bloggen. 

På återhörande! Tack!

Fyra mil senare, så sitter jag återigen i min enkla boning längs med riksväg 71, som följer den kalla, alldeles igenfrusna Västerdalsälven. Mitt humör kunde ha varit bättre och lyckan över att man kommit hem varit större. Jag fortsätter låtsas som om allting är bra och att jag mår bra, men egentligen så är det tvärtom. Jag har det inte alls bra och jag mår inget vidare. Min störsa önskan är att göra som björnarna - att klivna ner i idet och ligga där tills våren och sommaren återvänder.

Samtalet som jag ringde sent igår kväll gav förmodligen inte speciellt mycket, men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Utan att jag vet om det jag sa i telefonen hjälpte, så var det åtminstone skönt att få lätta lite på hjärtat. Det är alltid en fröjd att få ha lite ordväxlingar med dig även fast det inte alltid går i positiv anda. Men även om du är arg, ledsen eller besviken, på mig eller någon annan, så är det ändå väldigt skönt att få prata lite. Det behöver vi båda.


Nu ska jag försöka göra något här hemma. Det behöver städas, diskas, vika kläder och fixa med övriga bestyr. Och på frågan om jag gillar att städa så svarar jag; NEJ!! Men det måste göras, så det är bara att ta sig i kragen och göra det som behövs!

Då var man hemma igen, efter en fullkomligt galen dag ute på en igenfrusen sjö. Tyvärr, så är jag ingen lycklig innehavare av en kamera, så några bilder kan inte visas. Men föreställ er bara en bil, som blåser fram i 100 knyck och sladdar sig fram som en galning. Ja, ungefär så ser det ut.

Ikväll ska jag på Experium, ett alltiallo-ställe med diverse aktiviteter. Ikväll blir det dock upplevelsebadet som skall provas på för första gången. Det ser jag verkligen fram emot och om ni skall upp till SälenFjällen på skidsemester, ja då måste ni dessutom besöka Experium i Lindvallen.

Sveriges första innomhusvåg, för surfare, hittar ni här men även dessa fantastiska vattenrutschbanor. Visst ser det roligt ut?

A w s o o o o m e! Experium alltså!

Innomhusvågen! Den skall jag däremot inte prova på!

Jag sitter i en lägenhen, i en skog, i utkanten av all civilisation - med morgonkaffet i handen. Det är cirka 15 minusgrader utanför dörren och tunga moln hänger över takknuten. Ni kan aldrig gissa vart jag är... Kaffet smakar väldigt gott idag. Undrar vilken av alla 100 kaffeböner i släktet Coffea, det här är?! Det smakar i alla fall väldigt bra denna morgon.

Vad har vi för planer idag då? Jo, det är tänkt att jag ska ut och åka lite skoter för att sedan byta fordon för att åka ut på en ISBANA och sladda lite grann.. Det är sant, det är sånt vi sysslar med på landet. Men det är skitkul.. Ni borde prova på det någon gång!

Vad har du för planer för dagen?

Gillar du min musiksmak? Du vet inte? Nej, men ska vi ta reda på det då?
Jag tänkte att jag skulle erbjuda er min spellista från Spotify. Varsegoda!

 

 

Vad är det jag egentligen håller på med? Jag startade inte den här bloggen för att skriva ut mina egna bekymmer och söka empati hos mina läsare. Nej, jag skapade den här bloggen för att skriva om sånt som är genomgående intressant och roligt att läsa. Förhoppningsvis lära er något av det jag upplever, i min vardag. Livet går ju vidare, vare sig man vill det eller inte. Jag kan inte hålla på att gräma mig över en alldeles underbar tjej, dagarna i ända! Hon har valt vad hon vill göra i fortsättningen och då kan inte jag göra annat än att bara sitta vackert och hålla käften. Det finns inget jag kan göra för henne längre, om hon inte vill att jag ska göra något förstås!

Lämna dig i utanför min dörr för att frysa, skulle jag aldrig göra!

Så nu är det slut på alla sorgsna och ointressanta inlägg. Vi ska ha roligt tillsammans!

Häng med!

Finns det egentligen något bra sätt att gå vidare från ett förhållande? Oavsett vad man gör så är man rädd att man skall såra och göra någon ledsen. För mig så fungerar det inte så, dels för att man inte vill förstöra något för framtiden och dels för att man vill kunna umgås med den personen efteråt.

Mannen bakom SanningsBarometern är ingen vanlig kille. I tre månader har han gråtit över kvinnan som lämnade honom. Hon är 17 år och jag är 21. Det skiljer alltså fyra år mellan oss. Inte så mycket om man tänker efter. Anledningen till varför det tog slut var att hon så gärna vill upptäcka nya saker, leva livet och att slippa känslan av att känna sig bunden till någon. Smart tjej va?

Hon har ju så klart helt rätt. Vem vill binda sig i tidig ålder? Och vem vill sitta hemma sen när man fyller 30 och ångra sig att man inte levde livet när man var ung?
Nej, jag klandrar henne inte, jag förstår henne helt och hållet. Men det är svårt att inte tycka synd om sig själv. Det är svårt att låta bli att SMSa, ringa och höra av sig överhuvudtaget. Jag älskar ju fortfarande människan.

Finns det något bra sätt att gå vidare på, utan att såra henne?

 

 

 

Att sova gillar vi nog alla. Att ta sig en tupplur på eftermiddagen är nyttigt för våra kroppar och fler borde göra det. Det är dock inte alla som klarar av det. Men man borde verkligen försöka. För visst är det förbannat skönt? Det räcker med 30 minuter för att huvudet skall vara med i gamet igen.

S O V  G O T T !

Det är 13 dagar sedan det var nyårsafton och alla nyårslöften sattes i spel. Själv hade jag inget löfte. Jag hoppades bara på att det nya året skulle bli en häftig upplevelse. Än så länge så har år 2010 varit en besvikelse. Det har inte blivit så mycket gjort och jag är fortfarande arbetslös. Att jag dessutom är singel är något som jag inte hade räknat med.

År 2010 är det året då jag förändras till en bättre människa. Nu får det vara slut på alla eländiga dagar där man inte orkar lyfter på skjärten. Det finns så enormt mycket man kan göra. Detta är inget löfte, det är ett jävla tvång. För så ska det helt enkelt bli i framtiden.

Hade du något nyårslöfte och i sådana fall vad var det?

 

 

Alltså, nog för att jag är en man, men saker kan inte bara försvinna. Vi män är väl inte kända för att vara bra på att leta fram saker vi söker efter, men i en lägenhet som är 16 kvm, där det inte finns så många ställen att gömma sig på, borde det väl inte vara så svårt att hitta det man letar efter? För mig är det tydligen väldigt svårt!

Irriterande!

Kärlek har säkert de flesta av oss redan fått erfara. Så länge det finns kärlek så är allt en underbar saga, men så fort kärleken avtar och tillslut försvinner, då är det ve och fasa.

För snart tre månader sedan blev jag singel, efter att jag varit tillsammans med min flickvän i ett år och fem månader. Besvikelsen var enorm - förstås - medan smärtan var outhärdlig. Hela tiden försöker man glömma och gå vidare, för livet går faktiskt vidare, men för mig vill inte den underbara sagan försvinna. Dels för att jag har svårt att acceptera att det verkligen har hänt men också för att jag helt enkelt inte vill glömma och gå vidare.

Önskar bara att saker och ting var annorlunda!


D e t  ä r  o e r h ö r t  s v å r t  a t t  g l ö m m a  t i d e n  d å  m a n  v a r  l y c k l i g !

Jag har precis tagit en rejäl långpromenad med min käre hund. Honom skall ni få lära känna något bättre vid ett senare tillfälle. Det är en riktig gofis, ska ni veta. Pluggandet då? Jo, det går undan. Är snart klar för dagen. Tänkte jag skulle ta en paus nu - IGEN - för att äta lite frukost (klockan halv ett!).




Tack för mig!

En ny dag - nya möjligheter, som man brukar säga. Det stämmer väl för den som vill uppleva det. Nya möjligheter, alltså. För mig handlar det oftast om samma gamla vanor. Men det är ändå ganska trevligt. När man vaknar upp på morgonen så vet man precis vad man skall göra de två första timmarna av dagen. Efter det är dagen mer oviss.

Som hundägare har man ett stort ansvar. Min käre blandrashund med Labrador/Flatcoat Rettriver/Golden Rettriver i blodet, måste ut för att kissa och bajsa tidigt på morgonen. Oftast så är det han som väcker mig på morgonen. Modig är hans namn. En alldeles underbar hund. Dock, det lär jag säga, många hade nog tappat huvudet med honom som husdjur. Varför? Det tänkte jag berätta en annan gång.



Vad har jag för planer annars idag? Jo, jag måste fortsätta plugga vidare med företagsekonomin. Trist, men det är ett obehagligt måste.

Men vi, vi hörs senare!

... är den ärligaste bloggen du någonsin kommer att hitta.

I den här bloggen kommer du att kunna läsa om (mina) egna tankar kring livet. Och ärlighet kommer att sättas i det främsta rummet.

Men varför bloggar jag då? Jo, i framtiden har jag ambitioner att bli journalist. Jag älskar att skriva och vill genom SanningsBarometern utveckla mitt språk i skrift. Det är roligt att skriva. Och ibland när man inte har någon att prata med så är det väldigt skönt att få skriva istället.

Hoppas du får en underhållande vistelse på SanningsBarometern framöver!