Det är väldigt få personer i ens umgängeskrets, som vet. Det är väldigt få personer som behöver veta. På utsidan verkar man mer eller mindre oberörd, men de som känner en väl, vet att situationen är långt ifrån tillfredsställande.

 

Allting började med en lovad anställning, 100%, året om. Självklart blir man glad och man börjar genast se genvägarna man bara drömt om, sedan man slutade skolan, och tog studenten. Det var kabel-tv, nya mobiltelefoner, datorer och det ena, med det andra, med det tredje. Man visste, att oavsett om man unnade sig lite nya prylar, så skulle det alltid dyka upp en ny lön, i slutet av månaden. Jo, man tackar för kaffet... När man väl skulle inleda sin fasta anställning, så blev man grillad och satt åt sidan. Inget drömmjobb förvisso. Skurhinkar, dammsugare och liknande skit, men ändå. Ett jobb är ett jobb. Man överlever inte utan att arbeta. Det hela slutade med att man satt där arbetslös, trots löftet om en helårsanställning. Vilket jävla pack. Vilka idioter.

 

Idag är man inget annat än kluven. Detta är väl nästan två år sedan. Idag är man fast anställd och har en fin och betryggande inkomst. Men ni kan tänka er vad som har hänt under de två år som gått, utan någon vidare anställning. Det är ett hål av mörker. Ett hål som gnager sig djupare i en, på insidan.

 

Ibland känner man att man kanske förtjänar det. Man har väl inte varit någon vacker människa själv det senaste halvåret, året kanske. Men människor kan bättre sig, och göra saker annorlunda. Det enda som behövs är egentligen en push, mot rätt riktning. Men vilken sympatisk stackare har tid med sånt? Ingen, förmodligen...