Fyra mil senare, så sitter jag återigen i min enkla boning längs med riksväg 71, som följer den kalla, alldeles igenfrusna Västerdalsälven. Mitt humör kunde ha varit bättre och lyckan över att man kommit hem varit större. Jag fortsätter låtsas som om allting är bra och att jag mår bra, men egentligen så är det tvärtom. Jag har det inte alls bra och jag mår inget vidare. Min störsa önskan är att göra som björnarna - att klivna ner i idet och ligga där tills våren och sommaren återvänder.

Samtalet som jag ringde sent igår kväll gav förmodligen inte speciellt mycket, men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Utan att jag vet om det jag sa i telefonen hjälpte, så var det åtminstone skönt att få lätta lite på hjärtat. Det är alltid en fröjd att få ha lite ordväxlingar med dig även fast det inte alltid går i positiv anda. Men även om du är arg, ledsen eller besviken, på mig eller någon annan, så är det ändå väldigt skönt att få prata lite. Det behöver vi båda.


Nu ska jag försöka göra något här hemma. Det behöver städas, diskas, vika kläder och fixa med övriga bestyr. Och på frågan om jag gillar att städa så svarar jag; NEJ!! Men det måste göras, så det är bara att ta sig i kragen och göra det som behövs!