Det var fel. Ju mer jag tänker på det ju mer förstår jag att det var fel. Jag borde inte åkt dit. Men jag trodde att du var ensam. När besvikelsen nådde min bröstkorg så kom tårarna.

Jag kände mig som en köttbit.

Aldrig hade jag föreställt mig hur du skulle kunna trycka ner mig och sedan skicka hem mig med;
- Jag vill i alla fall att du ska åka nu, sa du i telefonen.

Jag trodde aldrig att du skulle klara av att stycka mitt hjärta. Skära det i bitar och lägga det i en skål för att sakta ruttna. Du skadade mig. Du gjorde mig illa. Du fick mig att må så dåligt.

Trots den smärta du så generöst har skänkt till min kropp, så kan jag inte vara arg. Jag är lika förlåtande ändå. Om det är rätt eller fel, det vet jag inte, men om sanningen ska fram så skiter jag i vilket. Du är mitt livs kärlek, och det spelar inte roll hur många gånger du sårar mig, gör mig ledsen, dansar och leker med mitt hjärta. Jag kommer alltid att vara lika förlåtande.