Nu får det fan i mig vara nog. Vad har jag någonsin gjort som förtjänar det här? Jag har alltid varit ärlig, trogen och stått upp vid din sida. Jag har alltid försökt trösta dig när du har varit ledsen. Jag har alltid älskat dig med hela mitt hjärta och skyddat dig med mitt liv. Jag har alltid försökt stöttat dig och hjälpt dig med det du inte klarat av. Jag har varit en förbannat bra pojkvän, rakt igenom.

Du har alltid sagt, före samt efter att du lämnat mig, att jag alltid kunde höra av mig, ringa och komma på besök om det var något. Du ville vara min vän.

Alla har vi våra brister. Mina brister var tyvärr det som fick dig att lämna mig. Men oavsett hur hårt jag har försökt visa att jag har förändrats så har du nekat mig tillgången till ditt hjärta. Du har spärrat in dig själv i ett skal. Där har du gömt dig och blockat alla möjliga vägar att nå dig. Nu är det över. Jag tänker inte fortsätta kämpa för något som ändå inte vill ha mig. Jag måste försöka glömma, gå vidare och testa andra vägar. Oavsett hur ont det gör och hur rädd jag än är, så måste jag göra det.

Om du läser det här så vill jag att du ska veta att jag älskar dig. Du kan sluta höra av dig om du vill, men det förändrar inget. Min kärlek till dig är allt annat än kärlek. Det är mer än så. Jag skulle kunna dö för att göra dig lycklig.

Till sist vill jag bara säga att jag tänker inte höra av mig fören du är reda att prata med mig. Du är inte dig själv längre och du behöver nog en del tid för att hitta dig själv igen.

Nu släpper jag kopplet. Spring, lek, busa och ha kul. Du är fri.