Det är inte längre som när man gick i skolan, när man träffade sina vänner och människor som bryr sig om en, varje dag. Nu för tiden känns det jävligt avslaget. Som en åtstramad munkorg runt huvudet. Som kalla stelna fingrar. Man känner lite obehag när man tänker på hur många utav världens mänsklighet som måste klara sig på egen hand. Helt på egen hand. Normala dagar så finns det ingen hjälp att få. Och om man nu skulle få hjälp så handlar det om gamla klychsor som inte alls hjälper.

Men är det meningen att man skall känna sig ensam? Trots att jorden är överbefolkad och på god väg att explodera och smälta innifrån, så måste människan spendera sina dagar på egen hand. Vissa har ju givetvis lyckan att få spendera dagens timmar med någon annan, vänner eller familjen.
Det är väl bara att lyfta på hatten och önska dem lycka till och hoppas att man själv får uppleva det igen.



Ta vara på varandra!