Usch! Det har varit väldigt dåligt me uppdateringar på sistone, men nu är det slut med det eländet. Det har hänt en del sen sist jag skrev. Ganska mycket faktiskt.

Jag har fått ett jobb. Arbetar som fastighetsskötare uppe i Sälen. Trivs jättebra såhär långt. Där det finns människor som skrattar när jag försöker skämta till det - där trivs jag bättre än fisken i vattnet.

Jag har skaffat KABEL-TV!!! Canal Digital! Tröttnade på att bara ha SVT1, SVT2 och TV4, så jag slog till och beställte ytterliggare 497 kanaler, ungefär!

Det finns bara en sak som saknas i mitt liv just nu. Det är dock den allra viktigaste. Man kan ju alltid hoppas att även det kan infinna sig i mitt liv - igen - framöver!

Rubriken förklarar återigen det mesta av det jag tänker skriva. Är man kär så är det lätt att gå över gränsen. Det kan ske omedvetet men också medvetet. Man tänker sig inte för - eller så blundar man.

Jag gick över gränsen, ordentligt. Men att erkänna att man gjorde det tycker åtminstone jag att är starkt. Det jag gjorde är dock lika oförlåtligt ändå. Men när man får en sån magkänsla - som säger att något inte stämmer - och att man får en ordentlig magknip på det, då är det lätt hänt. Det är inget jag tar i försvar för det jag gjorde.

Jag skyller allt på kärleken. Jag är så otroligt kär att jag skulle kunna flyga genom taket, upp till månen och sitta där tills du vill att jag ska komma ner igen.

Rubriken talar för sig själv. Om det kommer sig av filmen jag precis tittade på (Never back down), eller av det känslomässiga vrak som jag är, det kan ingen svara på.

Min mun smakar dill och potatis med en gnutta snus som eftersmak. Äckligt vill många säga, gott säger jag. Men är det verkligen en ultimat fredagskväll? Nej, verkligen inte! Det saknas något. Det saknas något som smakar mycket bättre än dill, potatis och snus. Det saknas något som är mycket bättre än att sitta ensam hemma i soffan och titta på Never back down.

Jag är ett känslomässigt vrak. Sparka inte på den som redan ligger ner!

Oavsett hur stort ens ordföråd tycks vara så kan man omöjligt beskriva allt man upplever. Man kan uppleva mycket underbart men också mycket fruktansvärt. När man inte kan beskriva sin kärlek till än människa så är det verkligen på riktigt. För mig är det omöjligt att beskriva det med ord. Det är omöjligt för mig att beskriva det med känslor och upplevelser. För mig är det omöjligt att beskriva det överhuvudtaget.

Jag måste leva i det. Känna det. Ta på det.

Om du som läser det här har upplevt den där känslan av obeskrivlig kärlek, förstår nog vad jag menar. Det går inte att beskriva med ord.

Ett steg fram och två steg tillbaka. De där två steg som jag backar känns helt naturliga. Härifrån måste vi succesivt arbeta oss uppåt igen, ta oss fram och skita i vad människor runt om kring oss säger. Du har dina önskemål och jag har mina. Vi måste bara lista ut vad dessa önskemål innebär.

Mitt hjärta kommer aldrig sluta pumpa blod så länge hjärtat vet att du står med båda fötterna på jorden. Så länge hjärtat vet att du finns bland oss, så kommer det pumpa mitt blod, lika kraftigt som en högtryckstvätt spolar vatten. Än vet jag inte vart du står men min längtan och mitt hopp ber om en försoning. Du ger mig kraft och vilja att ta tag i saker och ting. Du ger mig syre för att överleva. Du ger mina muskler nya krafter att bekämpa enorm smärta. Du ger mig liv.

Vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Det har varit en tuff tid de senaste månaderna. Jag har inte varit mig själv. Jag lät tiden passerade och struntade fullständigt i om det var något jag jag behövde göra. Något viktigt. Det har varit så extremt jobbigt stundtals. Tankarna på hur jag kunde gjort saker och ting annorlunda, ändrat mina dåliga vanor i tid, visat min enorma kärlek och visa att jag bryr mig om du mår dåligt, att jag bryr mig om du är ledsen, att jag bryr mig om du är glad.
När jag tänker på mina misstag och ser ditt besvikna ansikte, då dör jag på insidan.

D u  v a r  a l l t  j a g  n å g o n s i n  d r ö m t  o m ! !

Men nu ser det lite annorlunda ut. Jag är dock fortfarande precis lika förälskad och jag älskar henne precis lika villkorslöst mycket som tidigare. Jag ångrar fortfarande saker som jag gjorde och som jag inte gjorde. Men nu har jag börjat se mig själv i spegeln igen. Nu har jag börjat förstå att livet måste gå vidare. Jag kan inte ligga kvar i den kalla, mörka och djupa sorgsgraven längre. Det är dags att resa sig upp, sträcka på sig och fortsätta leva. Livet tar inte slut här.

Det var väldigt länge sedan jag släppta allt jag hade i handen för att hänga med på fest. Igår gjorde jag det. Det var okej, varken mer eller mindre. Jag hade roligt, men inte så roligt. Oavsett om man dricker eller inte, oavsett vad man hittar så tänker man alltid på fel saker.

Singellivet suuuger! Jag avkyr det verkligen. Man har ingen att dela något med. Ingen att hitta på saker med. Ingen att ta hand om. Skydda. Och älska. Hur beter man sig som singel?

Jag har aldrig varit någon partykille även om det händer emellanåt att man röjer lite. Jag har aldrig varit någon "player" så det blir ju inte aktuellt nu heller. Man får väl helt enkelt fortsätta leva så som man gjorde innan men på egen hand. Studierna, jobb och vovven får bli prioritering nummer ett.

Men nu måste jag fortsätta kämpa för att inte bryta ner mig själv i gamla minnen. Livet måste gå vidare - med eller utan - den man älskar. Så enkelt är det.

Ha det bra!