Det har varit en tuff tid de senaste månaderna. Jag har inte varit mig själv. Jag lät tiden passerade och struntade fullständigt i om det var något jag jag behövde göra. Något viktigt. Det har varit så extremt jobbigt stundtals. Tankarna på hur jag kunde gjort saker och ting annorlunda, ändrat mina dåliga vanor i tid, visat min enorma kärlek och visa att jag bryr mig om du mår dåligt, att jag bryr mig om du är ledsen, att jag bryr mig om du är glad.
När jag tänker på mina misstag och ser ditt besvikna ansikte, då dör jag på insidan.

D u  v a r  a l l t  j a g  n å g o n s i n  d r ö m t  o m ! !

Men nu ser det lite annorlunda ut. Jag är dock fortfarande precis lika förälskad och jag älskar henne precis lika villkorslöst mycket som tidigare. Jag ångrar fortfarande saker som jag gjorde och som jag inte gjorde. Men nu har jag börjat se mig själv i spegeln igen. Nu har jag börjat förstå att livet måste gå vidare. Jag kan inte ligga kvar i den kalla, mörka och djupa sorgsgraven längre. Det är dags att resa sig upp, sträcka på sig och fortsätta leva. Livet tar inte slut här.