Alla skall vi någon gång avlida. På vilket sätt vill man hanteras, som den avlidne? En del tycker att den traditionella jordfästningen är det enda alternativet, medan en del andra anser att kremation känns bäst.

 

En normal jordfästning är odramatisk och fridfull. En kremation är en ugn som grillar en i temperaturer över 800 grader celsius. Fördelarna med just kremationen är ju den att man kan ansöka om vart man vill spridas. I ån bakom huset där man bodde som barn, på ängen där man alltid plockade blommor, på fjället där man alltid jagade ripa, eller så blir det en vanlig urnnedsättning på någon vacker kyrkogård, någonstans i landet. Det man dock måste komma ihåg är, att om man vill spridas så måste man ansöka om platsen för spridningen, innan man avlider. Många sprider förmodligen askan på den platsen ändå, för allvarligt talat, vem i hela helvete skulle någonsin kunna veta att här har en människa spridits?

 

Många av er kanske anser att det är konstigt att någon skriver om döden och begravningsceremonier, men saken är den, att det är förmodligen inte så enkelt, för oss yngre, att bestämma oss för hur vi vill att vår begravning skall se ut.

 

För min del gäller definitivt kremation. Tanken på att ligga under gjorden tills skelettet förmultnat, och kistan ruttnar och rasar ner på en, är inte något drömscenario.

 

Har ni tänkt på detta någon gång?

Vi måste sluta besöka det förflutna, det finns ändå inget nytt att se. Det förflutna kan bara erbjuda minnen, minnen som inte ens kanske är vackra. Det finns många exempel på dåliga minnen, likaså goda, men när olyckan står på din tröskel, så är det sällan de fina minnena man minns.

Därför ska vi sluta vända på huvudet och titta bakåt. Ställ siktet på det som ligger framåt i tiden. Var optimisten, som kan se hur saker och ting skall lösa sig. Var den sympatiske, goda människan som stöttar och hjälper en utsatt person, hjälp denne att visa vägen.

 

Allt detta är man givetvis förbannat dålig på själv...

Det är en mänsklig rättighet att vara korkad. Därför kan man ju tycka att det är en mänsklig rättighet att störa sig på vissa människor också. Eller hur?

 

Man kan inte komma överens med alla. Vi är ju olika. Vi har alla olika åsikter om saker och ting. En del gillar att uppföra sig annorlunda, och en del gillar att ta efter andra och försöker vara den personen, man vill efterlikna. Det är ren idioti. Lite "Mean Girls", över det hela. Om ni förstår den parallellen. Långsökt kanske.

 

Hur som helst. Det är okej att störa sig på andra. Man får det. Ingen människa är perfekt och alla har vi mindre charmerande egenskaper. Men det är en mänsklig rättighet att inte älskas av alla, och vara hatad av vissa. 

 

Det är väldigt få personer i ens umgängeskrets, som vet. Det är väldigt få personer som behöver veta. På utsidan verkar man mer eller mindre oberörd, men de som känner en väl, vet att situationen är långt ifrån tillfredsställande.

 

Allting började med en lovad anställning, 100%, året om. Självklart blir man glad och man börjar genast se genvägarna man bara drömt om, sedan man slutade skolan, och tog studenten. Det var kabel-tv, nya mobiltelefoner, datorer och det ena, med det andra, med det tredje. Man visste, att oavsett om man unnade sig lite nya prylar, så skulle det alltid dyka upp en ny lön, i slutet av månaden. Jo, man tackar för kaffet... När man väl skulle inleda sin fasta anställning, så blev man grillad och satt åt sidan. Inget drömmjobb förvisso. Skurhinkar, dammsugare och liknande skit, men ändå. Ett jobb är ett jobb. Man överlever inte utan att arbeta. Det hela slutade med att man satt där arbetslös, trots löftet om en helårsanställning. Vilket jävla pack. Vilka idioter.

 

Idag är man inget annat än kluven. Detta är väl nästan två år sedan. Idag är man fast anställd och har en fin och betryggande inkomst. Men ni kan tänka er vad som har hänt under de två år som gått, utan någon vidare anställning. Det är ett hål av mörker. Ett hål som gnager sig djupare i en, på insidan.

 

Ibland känner man att man kanske förtjänar det. Man har väl inte varit någon vacker människa själv det senaste halvåret, året kanske. Men människor kan bättre sig, och göra saker annorlunda. Det enda som behövs är egentligen en push, mot rätt riktning. Men vilken sympatisk stackare har tid med sånt? Ingen, förmodligen...