Det blir bara tomt. Från att vara mitt i en grupp av härliga människor till att vara helt ensam. Det går så himla snabbt dessutom. Man kanske träffar någon ny människa som man gärna vill spendera lite mer tid tillsammans med, men den tiden räcker aldrig till. När klockan skall gå som långsammast går den istället alldeles för snabbt. Tiden bara rinner ner i sanden utan att tänka på vad det kunde betyda om den istället gick baklänges. Åtminstone långsammare.

Ännu en helg har passerat. Helgen har varit sådär mysigt bra. Att säga att den har varit bra, är att försämra den. Den har varit helt fenomenal. Den bästa helgen på mycket länge. Så mycket bra människor på en och samma gång. Sådana människor som inte kan göra annat än en själv lycklig. Problemet är bara att ni försvinner lika snabbt. Det är den dystra sanningen med söndagar. En lång och långsam dag i misärens tecken. Man bara ligger där helt utslagen och förstörd, och tänker på att en ny vecka sakta kommer krypande runt hörnet.

Nu är det fem dagar kvar tills nästa helg.

Önskar att vännerna alltid kunde vara närvarande. Att nya ansikten inte var något unikt utan att dessa ansikten kunde prägla vardagen. Men de försvinner hellre.