Allt dalar fram och tillbaka. Upp och ner. Ibland får man känslan av att man fastnat i en tidslös zon, fylld med meningslöshet. Där världen förlorat sin glans. Helst av allt vill man bara gråta, men det kommer inga tårar. Tårkanalerna har torkat ut utav den falskhet som vardagen speglar. Vår spegelbild är ogenomträngligt suddig och den spricker tillslut. En stor tjock reva bryter bilden i två. Som ett hånfullt skratt, sänker den oss så lågt att inte ens ängeln som bytte sida och blev djävulen, kan nå oss. 
Vägen upp därifrån är längre en den ner. År efter år passerar men vi lyckas inte, inte ens om vi verkligen försöker, att nå halvvägs. Vissa lyckas att ta sig hela vägen upp igen. De blir åter lyckliga - de som inte tar sig upp i tid blir det aldrig.