Kroppen skriker. Huvudet exploderar. Hjärtat sörjer. Själen lider.

Dagarna bara flyger förbi. Tiden går så fort att man knappt hinner leva innan det är dags för allvaret igen. Söndagsångest. Helgen är över. Imorgon är det måndag och plikten kallar på en igen. Känns så himla sorgligt. Man vill ju sitta där med sina vänner och njuta av livet, lyssna på gitarrerna som så skickligt manövreras till härlig sång, man vill öppna den där burken innehållande läskande berusningsmedel, man vill känns sig fri.

Ensamheten börja tära. Den skaver så där irriterande. Nästan som den sten du har innanför skon. Det börjar bli plågsamt. 

Kanske hoppades man på för mycket. Kanske blev man lite väl upphetsad utav tanken. Kanske är det därför de vänder ryggen till och går åt ett annat håll.

Jag vet inte.