Vill börja med att skänka en tanke till familj, släkt och nära vänner. Jag beklagar verkligen sorgen. Han var en sprudlande glädjespridare. Det verkade som att han alltid var positivt inställd till det mesta. Det fanns inget ont i den människan.

Vi var inte bästa vänner men jag gillar honom som om vi vore det. Jag önskar att jag kunde få lära känna dig närmare. Jag önskar att du kunde stannat kvar hos oss.

Vi gick i samma klass i tre år. Minnena från skolan och dig är starka och minnena är många. Sist vi sågs så pratade vi om allt mellan himmel och gjord i närmare 20 minuter. Jag minns fortfarande. Jag kommer aldrig glömma. Men när du drog på smilbanden så fanns det inte en människa i världen som inte skulle känna en enorm värme inom sig. 

Du lämnar oss med stor sorg. Du lämnar oss med en enorm tomhet. Vi kommer alltid att sakna dig. Tack för att man fick lära känna dig och tack för alla minnen som vi ändå har.

Det känns mer eller mindre helt otroligt. Själv så tror jag inte att jag kommer leva så länge. 90 år! Det är bara att säga grattis till världens bästa farmor. Är alldeles strax på väg för att hälsa på henne. Där blir det förmodligen lite god mat, kaffe och tårta. Härliga tider!

På söndag sticker jag och syrran till Norberg. På måndag åker jag till huvudstaden, Stockholm, och Arlanda för att plocka upp min underbara flickvän och hennes vän som kommer hem till Sverie, efter sju långa veckor i Island. Jag längtar! 

Ha det toppen!

Jag hade på allvar tänkt att ta tag i mitt bloggande. Inte för bloggandets skull egentligen, utan mest för att utveckla mig själv som skribent. Svårigheterna jag har är just att komma på vad som är roligt att skriva om - och för er - roligt att läsa om. Därför tänkte jag be er om lite idéer. 

Vad skulle DU tycka att vore roligt att läsa om på SanningsBarometern?

Under tiden som ni funderar så kommer jag försöka att jobba fram en ny design. Förändringarna kommer att vara få men skillnaden kommer att bli stor. Tack!

Har svårt att förstå vad som händer med ungdomarna i det här landet. Att stjäla en bil mitt på dagen, och parkera den i diket bara en bit längre bort, bryter mot normerna redan innan lagstiftningen infördes i Sverige. Borde man inte förstå bättre? Självklart är jag medveten om att det här är vardagsmat, att sådant här händer varje dag, överallt.

Känner ni igen det här? Jag börjar tröttna så oerhört mycket på att alltid få exakt samma svar, på alla mina arbetsansökningar.

Det är nog ganska vanligt. Det förekommer förmodligen i alla möjliga sorters vänskapskretsar. Tiden på högstadiet och vidare in på gymnasiet, umgicks man. Man träffades i princip varje dag. Antingen på bussen eller så stötte man på varandra i korridorerna. Ibland kunde man sätta sig ner i cafeterian och prata över en kopp kaffe och en bulle. Man visste att den här personen alltid skulle finnas kvar vid ens sida, oavsett vad som skulle hända. Man hoppades på det åtminstone...

Snö. Guldet från ovan, som alla så gärna kallar det. Äntligen, så faller snön från himlavalvet.

Jag vet inte om jag är mest orolig över att få jobbet eller om jag är mer rädd för att inte på jobbet. Saken är den att jag verkligen behöver det här jobbet, men om jag skulle få det jobb som jag nu sökt så betyder det, mer eller mindre, att jag måste sätta saker som betyder oerhört mycket för mig, lite vid sidan om.