Det har gått ännu en dag då man kommer hem till en alldeles stilla och öde lägenhet. Det är tomt. Det finns ingen röst innanför dörren som välkomnar en hem. Det finns inte heller någon famn som kramar om en när man kliver innanför dörren. Förut kändes det inte som att det gjorde mig något, men nu verkar det som att jag saknar det. Det kan vara tillfälligt, eller så är det ständigt från och med nu.

Det händer saker som ger mig anledningar till att sakna det jag hade förut. Känner mig dock inte på något vis speciellt tagen utav känslan att sakna det. Eller så är jag det. Det kom så plötsligt. 

På ett sätt känns det dessutom för tidigt, men ändå inte. Trodde verkligen att det gick att leva såhär - ett tag - men det verkar mer eller mindre som att det var en felvärdering utav mig.

Oavsett vad huvudet säger, så anser jag mig själv inte helt redo. Eller så är jag redo.