Ibland kan det vara till ens fördel att tänka ett steg längre. Ingen är perfekt. Ingen gör allting helt rätt. Alla gör misstag. Men någonstans lär man ändå sätta sina begränsningar.

Jag vet hur det känns att vara riktigt, riktigt förälskad i någon. Jag vet hur det känns när man når sitt klimax i att vara lycklig. Jag vet hur det känns att bli lämnad. Dumpad. Förrådd. Men jag kan inte förstå, inte ens i min vildaste fantasi, hur det känns att bli brädad utav någon med samma kött och blod. Åtminstone delvis detsamma.

Ibland har jag svårt att förstå hur människor tänker i vissa situationer. Vilka nivåer mänskligheten har nått. Vissa tänker ju inte efter ens. Man bryr sig inte om andra människors känslor. Det är ett själviskt tunnelseende i den grad att man själv blir illamående. Det är som att sparka på den som redan ligger ner. Det är ett hån. Det är ett terrorattentat mot ett mänskligt hjärta. Det är ett oförlåtligt förräderi, från ditt och dennes håll. 

Du kan omöjligt förtjäna detta!