Narcissism...
...ja, en del kan helt enkelt inte rå för det.
En överdriven tro på oss själva - det har givetvis många svenskar - även människor av annan nationalitet såklart. Självgodhet rakt i genom.
"Ingen är bättre än mig!" hit, och "Ingen är bättre än mig!" dit.
Narcissism är givetvis en sjukdom och jag lider nog av den själv med jämna mellanrum. Ibland är det ju befogat, ibland inte. Vet man att man är bra på något - kanske bäst rent av - då är det ju självklart att man ska få glänsa för att efteråt bli lite självgod.
Hos en del blir det dock mer av en börda än en charmig egenskap. Det är då personen i fråga blir den man helst undviker. Den man helst av alla inte vill umgås med.
Frusna vårtecken
Solen skiner, men det är kallt. Det knastrar under fotsulorna på skorna, när man kliver ut på mornarna. Sakta men säkert värmer solen upp luften vi andas. Men det tar tid. Man märker att sommaren är på väg, men det är fortfarande lång väntan tills dess. Påsken måste passera dagarna i kalendern först, sedan kan vi börja ta sommaren på allvar igen. En lång kall vinter är snart över.
Definitivt kremation
Alla skall vi någon gång avlida. På vilket sätt vill man hanteras, som den avlidne? En del tycker att den traditionella jordfästningen är det enda alternativet, medan en del andra anser att kremation känns bäst.
En normal jordfästning är odramatisk och fridfull. En kremation är en ugn som grillar en i temperaturer över 800 grader celsius. Fördelarna med just kremationen är ju den att man kan ansöka om vart man vill spridas. I ån bakom huset där man bodde som barn, på ängen där man alltid plockade blommor, på fjället där man alltid jagade ripa, eller så blir det en vanlig urnnedsättning på någon vacker kyrkogård, någonstans i landet. Det man dock måste komma ihåg är, att om man vill spridas så måste man ansöka om platsen för spridningen, innan man avlider. Många sprider förmodligen askan på den platsen ändå, för allvarligt talat, vem i hela helvete skulle någonsin kunna veta att här har en människa spridits?
Många av er kanske anser att det är konstigt att någon skriver om döden och begravningsceremonier, men saken är den, att det är förmodligen inte så enkelt, för oss yngre, att bestämma oss för hur vi vill att vår begravning skall se ut.
För min del gäller definitivt kremation. Tanken på att ligga under gjorden tills skelettet förmultnat, och kistan ruttnar och rasar ner på en, är inte något drömscenario.
Har ni tänkt på detta någon gång?
"Sluta leta efter den rätta, var den rätta"
Vi måste sluta besöka det förflutna, det finns ändå inget nytt att se. Det förflutna kan bara erbjuda minnen, minnen som inte ens kanske är vackra. Det finns många exempel på dåliga minnen, likaså goda, men när olyckan står på din tröskel, så är det sällan de fina minnena man minns.
Därför ska vi sluta vända på huvudet och titta bakåt. Ställ siktet på det som ligger framåt i tiden. Var optimisten, som kan se hur saker och ting skall lösa sig. Var den sympatiske, goda människan som stöttar och hjälper en utsatt person, hjälp denne att visa vägen.
Allt detta är man givetvis förbannat dålig på själv...
Det är okej att störa sig på vissa människor
Det är en mänsklig rättighet att vara korkad. Därför kan man ju tycka att det är en mänsklig rättighet att störa sig på vissa människor också. Eller hur?
Man kan inte komma överens med alla. Vi är ju olika. Vi har alla olika åsikter om saker och ting. En del gillar att uppföra sig annorlunda, och en del gillar att ta efter andra och försöker vara den personen, man vill efterlikna. Det är ren idioti. Lite "Mean Girls", över det hela. Om ni förstår den parallellen. Långsökt kanske.
Hur som helst. Det är okej att störa sig på andra. Man får det. Ingen människa är perfekt och alla har vi mindre charmerande egenskaper. Men det är en mänsklig rättighet att inte älskas av alla, och vara hatad av vissa.
100 %
Det är väldigt få personer i ens umgängeskrets, som vet. Det är väldigt få personer som behöver veta. På utsidan verkar man mer eller mindre oberörd, men de som känner en väl, vet att situationen är långt ifrån tillfredsställande.
Allting började med en lovad anställning, 100%, året om. Självklart blir man glad och man börjar genast se genvägarna man bara drömt om, sedan man slutade skolan, och tog studenten. Det var kabel-tv, nya mobiltelefoner, datorer och det ena, med det andra, med det tredje. Man visste, att oavsett om man unnade sig lite nya prylar, så skulle det alltid dyka upp en ny lön, i slutet av månaden. Jo, man tackar för kaffet... När man väl skulle inleda sin fasta anställning, så blev man grillad och satt åt sidan. Inget drömmjobb förvisso. Skurhinkar, dammsugare och liknande skit, men ändå. Ett jobb är ett jobb. Man överlever inte utan att arbeta. Det hela slutade med att man satt där arbetslös, trots löftet om en helårsanställning. Vilket jävla pack. Vilka idioter.
Idag är man inget annat än kluven. Detta är väl nästan två år sedan. Idag är man fast anställd och har en fin och betryggande inkomst. Men ni kan tänka er vad som har hänt under de två år som gått, utan någon vidare anställning. Det är ett hål av mörker. Ett hål som gnager sig djupare i en, på insidan.
Ibland känner man att man kanske förtjänar det. Man har väl inte varit någon vacker människa själv det senaste halvåret, året kanske. Men människor kan bättre sig, och göra saker annorlunda. Det enda som behövs är egentligen en push, mot rätt riktning. Men vilken sympatisk stackare har tid med sånt? Ingen, förmodligen...
När bägaren till sist rinner över...
Aldrig någonsin igen!
Fyra veckor kvar, trots det så har tanken på uppsägning legat på lut i omgångar. Men nej, så dum får man inte bli. En kollega sade upp sig via sms (short messaging service). Heja heja!
Fyra veckor kvar alltså, sedan kan man äntligen få vila lite. Jobbet i sig är det inga fel på, men det är just tiderna som absorberar alla krafter ur kroppen. 00:50 ringer klockjäveln varenda jävla natt. Skjut mig, tänker man då och snoozar, tills det att man helt enkelt måste plåga sig upp ur snarklådan.
Men snart är det över!!
Fyra veckor kvar, trots det så har tanken på uppsägning legat på lut i omgångar. Men nej, så dum får man inte bli. En kollega sade upp sig via sms (short messaging service). Heja heja!
Fyra veckor kvar alltså, sedan kan man äntligen få vila lite. Jobbet i sig är det inga fel på, men det är just tiderna som absorberar alla krafter ur kroppen. 00:50 ringer klockjäveln varenda jävla natt. Skjut mig, tänker man då och snoozar, tills det att man helt enkelt måste plåga sig upp ur snarklådan.
Men snart är det över!!
Det är inte kappans fel åt vilket håll vinden blåser...
Ibland kan man ha svårt att förstå sig på vissa typer av människor. Den typen som ska ha och ska ha, men som vägrar ge någonting tillbaka, är en sådan typ av människa. Man kan be dem om något som personen i fråga kan få fundera över ett tag, men som han eller hon sedan avböjer och hellre skiter dig i munnen. Man behöver inte ens be om något, utan bara fråga vänligt om den skulle kunna ställa upp på det. Men likt förbannat får man samma otrevliga svar tillbaka.
Bagare är en annan typ av människor. Inte alla, och inte de flesta, men en del bagare verkar inte ha allt för många hästar i stallet. Bagarna kan rabbla sina recept utantill och därefter baka sitt jävla bröd, men någon större social kompetens verkar många sakna. Visst verkar jag vara en bitter jävel som sitter bakom tangentbordet, som saknar allt som har att göra med social kompetens, men någonstans borde man kunna få kanalisera sina åsikter. Det måste vara bättre att göra det här än någon annanstans...
Finns det något glädjande?
Ja, självklart. Men det vore ju synd att sabba hela bloggens image genom att skriva det i inläggen.
Bagare är en annan typ av människor. Inte alla, och inte de flesta, men en del bagare verkar inte ha allt för många hästar i stallet. Bagarna kan rabbla sina recept utantill och därefter baka sitt jävla bröd, men någon större social kompetens verkar många sakna. Visst verkar jag vara en bitter jävel som sitter bakom tangentbordet, som saknar allt som har att göra med social kompetens, men någonstans borde man kunna få kanalisera sina åsikter. Det måste vara bättre att göra det här än någon annanstans...
Finns det något glädjande?
Ja, självklart. Men det vore ju synd att sabba hela bloggens image genom att skriva det i inläggen.
TVn har verkligen gått upp i vikt...
Inget ont om kvinnor och men som lider av fetma eller är underviktiga. Det finns många underbara människor som är både feta och smala. Men ni har helt och hållet tagit över tv tablån. Det finns snart inte en enda tv-kanal som inte visar er kamp mot den fetma eller den undervikt ni lider utav. Snart får det vara nog!!
Finns det ens någon som är intresserad utav skiten??
Det är reklamavbrotten gör dessa program bra. Och det är fan inget skämt. Snarare ren och skär allvar. Och då vet vi redan hur mycket vi avskyr reklam i tvn.
Snart kommer väl betalkanalerna "Tjockkanalen" och "Tunnkanalen". Ta den i analen, skitTV!
Finns det ens någon som är intresserad utav skiten??
Det är reklamavbrotten gör dessa program bra. Och det är fan inget skämt. Snarare ren och skär allvar. Och då vet vi redan hur mycket vi avskyr reklam i tvn.
Snart kommer väl betalkanalerna "Tjockkanalen" och "Tunnkanalen". Ta den i analen, skitTV!
Lite av en klagomur.
Ja, det har sannerligen blivit lite av en klagomur. Men det känns som om att det behövs. Det är så jävla vanligt idag med "För fin för att rapa-bloggar", "Är rädd för att få skit under naglarna-bloggar", "Så här ser jag ut idag-bloggar" och "Inatt vaknade jag av att min katt jamade-bloggar". Är sånt skit ens intressant?
Va fan, på den här bloggen står man för varenda ord som skrivs. Det är inte meningen att man skall vara glad över att läsa det som skrivs, utan ambitionen är att väcka känslor hos människor. Om en del blir upprörda, det orkar man inte bry sig om. Man är mer än välkommen att hata skribenten. Här är det den hårda men ack så rättvisa sanningen som skall stå i det främsta rummet.
Nog om det!
Haft en bra dag annars?
Va fan, på den här bloggen står man för varenda ord som skrivs. Det är inte meningen att man skall vara glad över att läsa det som skrivs, utan ambitionen är att väcka känslor hos människor. Om en del blir upprörda, det orkar man inte bry sig om. Man är mer än välkommen att hata skribenten. Här är det den hårda men ack så rättvisa sanningen som skall stå i det främsta rummet.
Nog om det!
Haft en bra dag annars?
Ni har redan listat ut vad detta inlägg handlar om...
Alla hjärtans dag. En dag då man ska visa kärlek till varandra och fira att man har varandra. Kärlek som är så fint, är inte det värt att fira varje dag? Måste man ha en dag i året då man skall visa att man älskar någon? Det hade varit finare om man gjorde det varje dag, året om.
I min statusrad på Facebook, kan man redan läsa om hur mycket alla hjärtans dag betyder. För vissa är den här dagen en pina. En rejäl plågoande som härjar med en. Det är inte alla som har någon att dela alla hjärtans dag med. Det betyder inte att det måste vara en flickvän, men det finns faktiskt de som är helt ensamna.
"Det är alla hjärtans dag idag. Kanske man skall gå ner och köpa sig en dekorerad prinsessbakelse och äta den tillsammans med en kopp spetsad kaffe, och fira att man inte har någon att älska."
För vissa är nog inte den här dagen så jävla rock´n roll. Dessutom så är det en dag som de flesta glömt redan dagen efter.
Så grattis på alla hjärtans dag!
I min statusrad på Facebook, kan man redan läsa om hur mycket alla hjärtans dag betyder. För vissa är den här dagen en pina. En rejäl plågoande som härjar med en. Det är inte alla som har någon att dela alla hjärtans dag med. Det betyder inte att det måste vara en flickvän, men det finns faktiskt de som är helt ensamna.
"Det är alla hjärtans dag idag. Kanske man skall gå ner och köpa sig en dekorerad prinsessbakelse och äta den tillsammans med en kopp spetsad kaffe, och fira att man inte har någon att älska."
För vissa är nog inte den här dagen så jävla rock´n roll. Dessutom så är det en dag som de flesta glömt redan dagen efter.
Så grattis på alla hjärtans dag!
Ett liv som dyslektiker
Det kan inte vara helt lätt. Inte ett enda jävla ord kan man stava rätt, och man måste ha någon som läser ens frågor vid prov, utan att för den sakens skull behöva förstå något ändå. Förstår mig inte riktigt på diagnosen dyslektiker. Vadå, om man har dyslexi, saknar man då också helt och hållet förmågan att försöka lära sig att läsa och skriva korrekt? När man väl fått diagnosen dyslexi, ger man upp helt och hållet?
"Det är ingen idé om jag försöker läsa det här, eller skriva det där, för jag förstår inte det ändå."
Det är väl bara att öva? Övning ger ju, som bekant, färdighet. Det fungerar ju likadant med andra saker och ting här i livet. Innan man blir av med oskulden till exempel. Det är väl för fan ingen som är helt säker på hur det går till när man skall ha sex första gången, och man är ju med all säkerhet ingen casanova första gången. Men, övning ger ju färdighet.
Förstår inte!!
"Det är ingen idé om jag försöker läsa det här, eller skriva det där, för jag förstår inte det ändå."
Det är väl bara att öva? Övning ger ju, som bekant, färdighet. Det fungerar ju likadant med andra saker och ting här i livet. Innan man blir av med oskulden till exempel. Det är väl för fan ingen som är helt säker på hur det går till när man skall ha sex första gången, och man är ju med all säkerhet ingen casanova första gången. Men, övning ger ju färdighet.
Förstår inte!!
För trött för att...
...överhuvudtaget komma på något värt att läsa.
Men man får väl göra ett försök. Vissa dagar är lite slappare än andra. Just idag har det varit en riktigt slapp dag. Just med tanke på hur mycket alkohol man lyckades få i sig igår, så blev dagen både skön och plågsam. Äntligen har man börjat hitta tillbaka till sig själv. Gratis är gott, och det var precis vad det var igår.
Men man får väl göra ett försök. Vissa dagar är lite slappare än andra. Just idag har det varit en riktigt slapp dag. Just med tanke på hur mycket alkohol man lyckades få i sig igår, så blev dagen både skön och plågsam. Äntligen har man börjat hitta tillbaka till sig själv. Gratis är gott, och det var precis vad det var igår.
Stirrar du på fula människor?
Ja, rubriken har sagt sitt. Det är precis vad den undrar över, gör du det?
Man kan inte hjälpa att man kanske inte är lika fager som Brad Pitt, Rihanna, George Clooney, Beyoncé eller Jennifer Aniston. Dessa är ju väl kända för sitt utseende, och kanske en aning kända inom sin sortens yrkesgrupp. Såg man dessa celebriteter strosa omkring på någon svensk gata, så skulle man hajja till och undra, "var det där verkligen Brad Pitt?". Man skulle eventuellt följa honom en tag för att se om det verkligen stämde. Skulle det däremot dyka upp en extremt ful person (Alex Schulman), så känns det som att man överlag stirrar onödig mycket, oavsett om det är en ful kändis eller ej. Håller ni med?
Man gör detta givetvis omedvetet. Till slut kommer man på sig själv. SLUTA STIRRA!!!, men det går inte. Det är en upplevelse så infernalisk, att man nästan skrattar åt eländet. Man är inte äcklad, inte irriterad, men på något vänster lite störd över det. Inte för att man själv tycker att man är någon skönhet, tvärtom, men för egen del är det något hos fula människor som gör att man stirrar. Kan inte sätta fingret på vad, men kanske man letar efter en gnutta positivitet i dennes utseende. Vem fan vet??
Stirrar du??
Man kan inte hjälpa att man kanske inte är lika fager som Brad Pitt, Rihanna, George Clooney, Beyoncé eller Jennifer Aniston. Dessa är ju väl kända för sitt utseende, och kanske en aning kända inom sin sortens yrkesgrupp. Såg man dessa celebriteter strosa omkring på någon svensk gata, så skulle man hajja till och undra, "var det där verkligen Brad Pitt?". Man skulle eventuellt följa honom en tag för att se om det verkligen stämde. Skulle det däremot dyka upp en extremt ful person (Alex Schulman), så känns det som att man överlag stirrar onödig mycket, oavsett om det är en ful kändis eller ej. Håller ni med?
Man gör detta givetvis omedvetet. Till slut kommer man på sig själv. SLUTA STIRRA!!!, men det går inte. Det är en upplevelse så infernalisk, att man nästan skrattar åt eländet. Man är inte äcklad, inte irriterad, men på något vänster lite störd över det. Inte för att man själv tycker att man är någon skönhet, tvärtom, men för egen del är det något hos fula människor som gör att man stirrar. Kan inte sätta fingret på vad, men kanske man letar efter en gnutta positivitet i dennes utseende. Vem fan vet??
Stirrar du??
Onepice?
Förstår mig fan inte på detta satans påfund! Om det är meningen att det ska vara snyggt så har definitivt hela världens modedesigners misslyckats radikalt. Om det är meningen att det ska vara mysigt att sätta på sig denna skämtoverall då det är kallt och mörkt, framför en varm och mysig brasa eller framför en bra film på tvn, då kan man börja begripa sig på vad idén med skiten är. Men att som människa gå runt i den bland andra, normala människor, det måste ju vara ett sätt att håna sig själv...
"Hej, titta på mig och min onepice. Snygg va?"
Okej att yngre, och då menar jag barn, använder det. Då blir det genast sött och gulligt. Men som vuxen tycka att det är snyggt att bära en fluffig helkroppsstrumpa på kroppen, förtjänar mer dödstraff än någon annan.
Bort med skiten!!!
"Hej, titta på mig och min onepice. Snygg va?"
Okej att yngre, och då menar jag barn, använder det. Då blir det genast sött och gulligt. Men som vuxen tycka att det är snyggt att bära en fluffig helkroppsstrumpa på kroppen, förtjänar mer dödstraff än någon annan.
Bort med skiten!!!
